tankar och lite till
Satt och tänkte påväg till haglösa innan hur nervös jag är inför min förlossning.
inför att där verkligen är en bebis som snart kommer till oss med en väldig fart.
Går och drar i mina tankar så fort jag inte har något att göra.
Tankarna bara far runt som en virvelvind i mitt huvud.
Blir jag en bra mamma?
Hur kommer jag reagera?
Vem ska ta hand om hemmet när jag tar hand om ett litet spädbarn?
Kommer han att göra saker och ring självmant från och med nu?
eller måste jag fortsätta be?
Att släppa all denna kontrollen kommer att bli jätte jobbigt för mig, som sagt jag är en person med ett väldigt kontrollbehov vilket jag är fullt medveten om. Detta ställer till många problem för mig själv.
Som exempel idag. Va jätte trött när jag vaknade och jag vaknade ovanligt sent faktiskt. kl 10.00 slog jag upp ögonoen. Gick och duscha för att sen äta frukost och bara ser hur där liggar saker överallt. Tänkte det tar jag sen ska först sätta mig ner och vila en stund i soffan. Micke vaknar, han stiger upp efter en halvtimme, klär på sig, bortar sina tänder. Och sen går han till datorn. VARFÖR kunde han inte bäddat sängen, tömt diskmaskinen??? VARFÖR....är andra män likdana eller är det bara min som inte ser sig omkring????Så med stora bestämmda och arga steg gick jag in i sovrummet, bäddade sängen höljutt, plockade ur diskmaskinen. Vi hade då inte sagt ett ljud till varandra.Sen blev det för mycket så jag sa jag ska köra till stan med enzo. Sen sprutade tårarna.........Vad gör jag som är fel. Skulle jag låtit det vara för att veta att jag kommer hem till en obäddad säng med all säkerhet och till en icke tömd diskmaskin????
Det som gör mig mest arg är när jag måste säga till......Micke kan du ta upp tvätten, eller kan du bädda sängen? Och reaktionen man får ifrån detta är inte alls roligt. En blick som säger allt en blick som säger, men för fan låt mig va jag plockade faktiskt undan igår så nu har jag gjort mitt för en vecka. I det ögonblocket brister jag och tappar fattningen. Allt blir svart...Det kan väl inte vara så hemskt att hjälpa till???!!!!!!
inför att där verkligen är en bebis som snart kommer till oss med en väldig fart.
Går och drar i mina tankar så fort jag inte har något att göra.
Tankarna bara far runt som en virvelvind i mitt huvud.
Blir jag en bra mamma?
Hur kommer jag reagera?
Vem ska ta hand om hemmet när jag tar hand om ett litet spädbarn?
Kommer han att göra saker och ring självmant från och med nu?
eller måste jag fortsätta be?
Att släppa all denna kontrollen kommer att bli jätte jobbigt för mig, som sagt jag är en person med ett väldigt kontrollbehov vilket jag är fullt medveten om. Detta ställer till många problem för mig själv.
Som exempel idag. Va jätte trött när jag vaknade och jag vaknade ovanligt sent faktiskt. kl 10.00 slog jag upp ögonoen. Gick och duscha för att sen äta frukost och bara ser hur där liggar saker överallt. Tänkte det tar jag sen ska först sätta mig ner och vila en stund i soffan. Micke vaknar, han stiger upp efter en halvtimme, klär på sig, bortar sina tänder. Och sen går han till datorn. VARFÖR kunde han inte bäddat sängen, tömt diskmaskinen??? VARFÖR....är andra män likdana eller är det bara min som inte ser sig omkring????Så med stora bestämmda och arga steg gick jag in i sovrummet, bäddade sängen höljutt, plockade ur diskmaskinen. Vi hade då inte sagt ett ljud till varandra.Sen blev det för mycket så jag sa jag ska köra till stan med enzo. Sen sprutade tårarna.........Vad gör jag som är fel. Skulle jag låtit det vara för att veta att jag kommer hem till en obäddad säng med all säkerhet och till en icke tömd diskmaskin????
Det som gör mig mest arg är när jag måste säga till......Micke kan du ta upp tvätten, eller kan du bädda sängen? Och reaktionen man får ifrån detta är inte alls roligt. En blick som säger allt en blick som säger, men för fan låt mig va jag plockade faktiskt undan igår så nu har jag gjort mitt för en vecka. I det ögonblocket brister jag och tappar fattningen. Allt blir svart...Det kan väl inte vara så hemskt att hjälpa till???!!!!!!
Kommentarer
Postat av: ullis
titta in på din blogg och känner igen mig så väl...
har man tur så kanske det är något av allt tjat som går in tillslut :)
hoppas allt går bra med er lilla sen.. kram
Postat av: Josefine
Du behöver inte oroa dig, det finns fler som har likadana män. Datorer är visst deras bästa vän, oavsett om det står ett 3 dagar gammalt diskberg i köket, hänger tvätt på tork eller inte är bäddat...
Postat av: Anna
Alla är likadana! Min är tom värre, hade jag frågat så hade jag fått en spydig kommentar till svar! haha dom vet inte hur bra dom har det! Lycka till med Ebba, ni komemr att bli underbara föräldrar båda två!
Trackback
