Det är lätt hänt i ett förhållande, att ta varandra förgivet. Även annars oxå, med vänner och familj. Att man tar vfarandra förgivet.
Vi pratade om det idag på föräldrarutbildningen, om att ta varandra förgivet. På något vis är man egoistisk när man tar någon förgivet.
Som tillexempel, jag tycker om att ha rent omkring mig och dammsugar gärna varannan dag. Vi har en stor hund och två katter som dara in en massa skit. Det är väl en självklarhet att man dammsuger om man ser att det börjar samlas mycket hår och smuts på golvet. Det går väl inte att unvika det?!
Jo det gör det, hemma hos oss. Mikael han ser det inte på samma sätt som jag. han tycker inte att det är så skitigt. Vissa dagar så rinner kannan över. Jag blir irriterad för att han inte tar fram dammsugaren självmant och drar över med den. Jag tar honom förgivet, jag har kontrollbehov.

Måste lära mig att inte ta honom förgivet, lär mig att han inte tänker som jag och att han inte ser på saker som jag gör. Vi är två helt olika människor. Det är inte meningen att vi ska se saker på samma sätt. Men vi ska hjälpas åt, att kommunicera med varandra. Det krävs små lappar från mig till honom. Det krävs att jag ska släppa kontrollen. Att släppa alla måsten.

usch det skrämmer mig. Alla måste.
Att dammsuga, kylen ska vara fylld, det ska finnas mjölk hemma, tvätten ska vikas när den är torr, hunden måste gå en lång runda varje dag, måste laga mat hemma, sängen måste bäddas, disken måste in i diskmaskinen det går inte att den står framme till dagaen efter eller dagen efter det. Det måste dammtorkas en gång i veckan mins, golven måste torkas när man har dammsugat.

Fan alla dessa måsten var kommer dem ifrån????? Jag är skadad